Värme i Bryssel

Då övriga Sverige firade Lucia med pepparkakor och vita dräkter började ett gäng, på 23 personer i olika åldrar, samlas på en väldigt avlägsen flygplats. Det var den 13 december 2007 som folk från flera olika städer i Sverige träffades på Skavsta flygplats nära Nyköping. Deras mål var att åka till Belgiens och även EUs huvudstad, Bryssel. I Bryssel skulle man efterföljande dag, fredagen 14 december hålla ett EU toppmöte där man diskuterade Turkiets inträdde i EU. Eftersom detta är en mardröm som ingen armenier vill uppleva, var det primära målet för tusentals armenier runtom i Europa att samlas för en fredlig demonstration.

Flygplanet lyfte från Skavsta och flygvärdinnorna ville att vi skulle stänga av våra MP3-spelare eftersom dessa kunde störa planets utrustning. Om detta var sant skulle terrorister inte behöva vapen när de kapade plan. De skulle helt enkelt kunna ställa sig upp med en MP3-spelare och beslagta planet. Ett par timmar senare landade vi på en mindre flygplats någonstans i Düsseldorf, Tyskland. Nej, piloten hade inte kört vilse. Men vi hade hyrt tre fina bilar som vi skulle köra från Tyskland till Belgien.

Under en tre timmars bilresa besökte vi tre länder, Tyskland, Holland och slutligen Belgien. Bilresan kändes kort och var väldigt kul. Ännu roligare hade vi när vi väl var framme. Då vi hittat hotellet parkerade vi bilen och hittade en automat. Efter att ha stått ett tag och undrat hur den fungerade visade det sig att det inte var en parkeringsautomat utan en… ja, låt din fantasi avgöra vad det var, eller fråga någon som var med på resan.

Resten av torsdagen gick åt till att bekanta sig med sitt rum, med varandra och med den fina staden. Vi blev bjudna till en armeniskägd restaurang där vi åt mat, drack och sjöng. Det var en trevlig kväll, som blev ännu trevligare i samband med promenaden i den juldekorerade storstaden. Natten avslutades som vanligen med att var och en kröp ner i sin säng.

Nästa dag vaknade vi av att roomservice knackade på dörren och ville ge oss frukost. Det var bröd med inbakad choklad, och det var bröd utan inbakad choklad. Sedan var det lite marmelad och kaffe. Ville man ha Te fick man jaga rätt på någon annan som kunde fixa det. Efter frukosten samlades vi utanför hotellet för att tillsammans vandra till torget där demonstrationen ägde rum. Vi var första gruppen på plats.

Det började droppa in lite blandat folk allteftersom. Många belgare som ville visa sitt stöd fanns på plats. Flera TV-kanaler hade satt upp sin utrustning och specialpolisen hade ställt upp sina pansarbilar för att skydda oss mot elaka turkar. Slutligen var torget fullt och man kunde se många olika länders flaggor vaja tillsammans med armeniska flaggor. Den armeniska musiken som hade hörts högt i högtalarna avbröts och en kille klev upp på scenen för att inleda och presentera alla andra. Talare från olika länder gick upp och höll ett tal på sitt språk. Från Sverige hade vi två, Melina Mansourian & Rebecca Dison.

Att stå utomhus under dessa timmar borde kylt ner vem som helst. Men att stå där bland massor med armenier från olika länder ingav en känsla som kunde värma hela Bryssel. Vi må alla vara olika med olika bakgrund, men vårt ursprung har vi gemensamt vilket vi aldrig kommer att glömma.

Demonstrationen innehöll en del trevliga överraskningar och tal och avslutades så småningom. Efter demonstrationen var alla hungriga. De som erkände att de var hungriga samlades i en grupp och gick till en restaurang där vi åt mat och värmde oss. Till eftermiddagen hade vi fått en ärorik uppgift. Vi hade fått ett tillfälle att besöka ”the European Armenian Federation for Justice and Democracy”, där vi mötte ordföranden Hilda Tchoboian och några andra viktiga personligheter. Att ha sätt henne hålla tal tidigare gjorde det roligare att ställa våra frågor i denna avslappnade kontorsmiljö. Alla lyssnade med stort intresse när hon förklarade EAFJDs hängivenhet till den armeniska frågan och uppmanade oss till att alltid kämpa för sanningen. Vi lämnade kontoret högt inspirerade och med hopp för framtiden.

På kvällen delade vi upp oss i tre grupper. En grupp ville gå runt i staden igen och titta på den fina arkitekturen. En annan grupp ville gå ut och dansa och den sista gruppen ville helt enkelt sova. Vilket av dessa man än valde hade man kul. Tidigt följande morgon, innan roomservice kom med frukost hade vi lämnat hotellet och var nu åter på väg mot Tyskland. De flesta passade på att sova i bilen och chaufförerna körde säkert medvetet på gupp för att väcka alla andra. Från Tyskland flög vi tillbaka till Skavsta där alla tog farväl av varandra och lovade att man skulle träffas igen.

Hela resan, med eller utan demonstrationen, var en härlig upplevelse. Bara att få träffa och lära känna nya människor betydde mycket. Vi rekommenderar varmt att just du som läser detta, och alla som du berättar detta för, följer med på nästa gruppresa, vad temat än må vara.

Med största ödmjukhet,
Antranik Demirian
Sona Gevorgian